/Tidigare opublicerad artikel skriven för ett outgivet nummer av CRAC in Context
Han rör sig smidigt och målmedvetet över det vågiga landskapet av stelae (eller block om man så vill) i grå, slät, finporig betong. Hoppar från det ena blocket till den andra, fyra meter över de människor som rör sig i gångarna nedanför honom. Några säkerhetsvakter följer honom utan att göra allt för mycket väsen av sig. De är beordrade att hålla en låg profil och inte rya som vakter annars brukar när finniga tonåringar agerar störande i det offentliga rummet. Om nu monument-hopparen är medveten om vad det är för ett byggnadsverk han använder på detta inte helt accepterade sätt är förstås svårt att veta, men att han testar gränserna för dess användning är uppenbart. Annars vet troligen de flesta i den tyska huvudstaden vid det här laget att detta fält, som består av 2711 stelae är ett minnesmonument till de sex miljoner judar som dödades av nazisterna.
Vi befinner oss vid Peter Eisenmans Mahnmal der Ermordeten Juden Europas (Minnesmonumentet till Europas mördade Judar, eller rätt och slätt Holocaust-monumentet), ett storslaget projekt som givit förintelsens offer en minnesplats i centrala Berlin, bara ett stenkast från Förbundsdagens glaskupol och Brandenburger Tor. Skapandet av denna symboliska plats är en gest av goodwill från den Tyska statens sida som måste betraktas som unik. Jag har i alla fall inte lyckats hitta några andra exempel på monumentprojekt av samma dignitet som byggts av en nationell regering för att hedra offren för dess företrädares våld. Nu är kanske förintelsen på många sätt ett särfall, men det är tyvärr långt ifrån det enda folkmordet i världshistorien. Föreställ er ett lika imposant byggnadsverk för kolonialismens offer mitt i centrala London, för Stalins utrensningar i närheten av Röda Torget i Moskva, eller för den delen ett lika prestigefyllt arkitekturprojekt för offren för det armeniska folkmordet i centrala Istanbul. Sådana projekt förefaller vara bortom det tänkbara. I Berlin är det en realitet.
Vägen till uppförandet av Holocaust-monumentet har däremot ingalunda varit en smärtfri process, utan kantats av kontroverser och skandaler ända sedan Helmut Kohl tog över projektet från ett privat initiativ 1994 och gjorde det till en statlig angelägenhet. Bara för att ta ett exempel: när det uppdagades att det kemiföretag som levererade klotterskyddet till monumentet, Degussa, var en av storägarna i skadedjursbekämpningsföretaget Degesch så stannade projektet upp med en tvärbromsning innan saken i november 2003 betraktades som utredd och arbetet kunde fortskrida. Anledningen till skandalen? Degesch var det företag som patenterade och tillverkade Zyklon B som användes av Nazisterna i utrotningslägrens gaskamrar.
När monumentet väl öppnat för allmänheten i maj 2005, väckte det frågor av ett annat slag. Många journalister frågade sig hur man egentligen borde närma sig denna skapelse. Vad borde man känna? Hur skulle man uppföra sig? Om Peter Eisenmans intention var att monumentets besökare skulle tvingas reflektera över sin egen relation till förintelsen så verkar han inte ha kunnat lycktas bättre med sin öppna och avskalade design. Bland många tyskar är monumentet däremot inte helt okontroversiellt: - I Berlin är alla utom tyskarna offer, säger en kvinna tyst med ett sammanbitet leende.
Frågan är om man över huvud taget kan genomföra ett monumentprojekt av den här digniteten utan att kontroverser uppstår och om inte striderna egentligen är eftersträvansvärda. Vi lever i en tid av massdemokrati med fokus på individen och i de diskussioner som tenderar att omgärda monumentprojekt av den här digniteten kan konflikterna mellan statens agenda och individens önskningar relativt riskfritt spelas ut till fullo.
Bi- och multilaterala krigsminnesmonument
Peter Tonkin är rutinerad när det gäller att genomföra monumentprojekt. Denne arkitekt har varit med och ritat flera monument till de australiensiska styrkorna som finns uppförda bland annat i Canberra och London. Jag frågar honom vad han anser om möjligheten att skapa monument för flera parter i en konflikt, när jag intervjuar honom i Sydney vintern 2003. "Visst är det möjligt!", svarar han, "Det måste bara representera en harmonisering mellan de två sidorna. De måste komma överens om att skapa ett enda objekt, så att det blir en manifestation av en överenskommelse." Förhoppningen om överenskommelsens kraft verkar dock bara allt för ofta bli uppförstorad i förhållande till dess reella möjligheter till framgång och följdaktligen är bilaterala monument en mycket sällsynt företeelse, om man med detta menar ett monument som legitimerats av de stridande parterna, och som är avsett att hedra stupade soldater och/eller civila offer på båda sidor i en konflikt. Att ge lika mycket uppmärksamhet till den andra sidans dödade som till den egna, är ett stort steg att ta i en värld där nationalism och demoniserande av den andre är oundgängliga instrument i våldsutövandet.
De enda exempel som jag har lyckats hitta, trots omfattande efterforskningar, är "icke-officiella" monument som har skapats antingen av konstnärer eller fredsorganisationer. Sådana projekt har däremot debatterats offentligt, exempelvis i Nordirländsk press när fredsprocessen mellan nationalister och lojalister inleddes 1996. I samband med det senaste Irak-kriget har framför allt fredsrörelsen i USA och Storbritannien plockat upp idén med bilaterala minnesstrukturer. Det kanske mest intressanta samtida exemplet är vandringsutställningen Eyes Wide Open som turnerat i USA sedan våren 2004. Utställningen, som arrangeras av organisationen American Friends Service Committee, inkluderar både namn på stupade koalitionssoldater och civila irakier. Av de konstnärliga projekten kan nämnas Hilary Gilligans performance Our Trails of the Troubles som genomfördes 1996 i Belfast och Chris Burdens skulptur The Other Memorial som gjordes 1991.
Ett polynationellt krigsminnesmonument
Jag föreställer mig att det paradoxalt nog torde vara enklare att konstruera ett globalt monument för alla som dödats i konflikter världen över än bilaterala minnesmonument. I dag finns det en mångfald av organisationer som samlar information om dödade som skulle kunna användas som underlag för ett sådant projekt. Det som saknas är en organisation som samordnar uppgifterna. The Polynational War Memorial Project, som jag har arbetat med sedan hösten 2003, är ett förslag till hur en sådan organisation skulle kunna se ut, och hur man skulle kunna formge en plats för den. I centrum för den fiktiva plats som är tänkt att bli resultatet, återfinns namnen på de 10 miljoner människor som dött sedan andra världskriget. Den arkitektoniska konstruktion som visar dessa namn måste dessutom kunna uppdateras med nya, när uppgifter om dödade kommer in från världens krigsscener.
I antalet namn visar sig projektets monumentalitet: 10 miljoner namn skrivna med 1,4 centimeter höga bokstäver tar utan vidare upp en väggyta som är cirka 2 km lång och 20 meter hög. Det är ett i högsta grad utopiskt projekt i betydelsen att det syftar mot en förändring som ligger bortom den nuvarande världens horisont, men inte desto mindre: projektet borde inte vara omöjligt att genomföra i verkligheten om bara den politiska viljan finns. Den föreställningen närs av de förändringar som världen genomgått under de senaste sextio åren, förändringar som bland annat inneburit en ny syn på individens möjligheter till reellt inflytande och de mänskliga rättigheterna, ifrågasättandet av nationalstaten, en nyväckt tro på globala lösningar och krigens de-statifiering och privatisering.
Frågan kompliceras dock av geopolitiska, historiska och kulturella skillnader mellan de olika kontinenterna. I Afrika lever man fortfarande med de linjalräta gränser som drogs upp efter Berlinkonferensen 1884-85 och efterkrigstidens befrielsekrig som lösgjort dem från det koloniala oket har redan avlösts av balkaniseringstendenser med en serie blodiga krig som följd i länder som Etiopien, Somalia, Sudan, Rwanda och Uganda. Religionens starka inflytande på världspolitiken är en annan tendens som tycks stå i bjärt kontrast mot den sekulära kosmopolitik som mitt projekt delvis förutsätter. Sådana tendenser måste vävas in i verkets berättelse.
En annan viktig trend som påverkar projektets innehåll är det faktum att dagens krig har ändrat karaktär. Enligt den tyske statsvetaren Herfried Münkler så skiljer sig de flesta krig som förts sedan Sovjetunionens fall 1989 så mycket från de senaste århundradenas väpnade konflikter att det finns goda skäl att kalla dem för "nya krig" [1]. Få av dagens krig utkämpas mellan stater, utan tenderar snarare att av-statifieras (de-statisized) och i högre grad privatiserade. Aktörerna i de nya krigen är vad Münkler kallar para-statliga arméer (till exempel ekonomiskt och/eller ideologiskt motiverade rebellgrupper), terroristnätverk, säkerhetsföretag och legosoldater. De utkämpas inte nödvändigtvis för att vinnas och kan därför pågå lågintensivt i årtionden samtidigt som de finansieras genom illegal handel med naturresurser och plundring av civila samhällen.
Däremot har antalet väpnade konflikter i världen minskat stadigt under de senaste femton åren, samtidigt som de blivit mindre dödliga [2]. Statistiken gäller framför allt militär personal och civila som dödats som en direkt orsak av krigshandlingar, men det finns en baksida. De nya krigen tenderar att slå sönder det civila samhället under lång tid vilket resulterar i mycket höga överdödlighetssiffror (excess deaths) bland civilbefolkningen på grund av indirekta orsaker, som till exempel svält, epidemier och upplopp. Ett av de mer extrema exemplen är det komplexa krig som förts av en rad olika nationer och rebellgrupper i Demokratiska Republiken Kongo sedan 1988. Enligt en undersökning publicerad av den internationella hjälporganisationen International Rescue Committee i december 2003 kan kriget ha orsakat 3,8 miljoner civila dödsfall varav en ytterst liten del kan tillskrivas direkta krigshandlingar [3].
I dagens krig beräknar man att i snitt 8 civila får sätta livet till för vaje soldat som dödas. Under det första världskriget var förhållandet det motsatta. Detta innebär att namn på civila offer nu börjar inta sina platser på monument världen över. De cenotafer som sattes upp i byar och småstäder över hela Europa efter de båda världskrigen med namn på stupade soldater, och som därmed lyfte fram individens roll i kriget, följs numera av strukturer som fungerar som minnesplatser också för den ökande andelen civila dödsoffer. Isivivane Freedom Park utanför Pretoria i Sydafrika, Aegis Trusts Genocide Center i Kigali, Bosque de los Asuentes i Madrid och minneskyrkogården i Potocari utanför Srebrenica är bara några exempel.
En fiktiv multifunktionell organisation
Låt oss återvända till den fiktiva plats som utgör den primära visuella presentationen av The Polynational War Memorial Project. Platsen, som den är planerad i dag, innehåller ett antal byggnadskomplex av monumental karaktär. Vi pratar med andra ord inte om ett singulärt monument i egentlig mening utan snarare om en multifunktionell organisation där ett monument visserligen står i centrum men ingalunda utgör den enda fixpunkten.
Formgivningen av de olika byggnadskomplexen kommer till största delen att genomföras av inbjudna arkitektbyråer. Först ut var duon Anders Johansson och Erik Wingqvist på Testbestudio Arkitekter som i september 2005 formgav det "Interreligiösa centret", vars funktion är att fungera som en andlig plats för kontemplation, konsultation och utbildning i enlighet med den interreligiösa tradition som förespråkar samverkan mellan olika religioner. Övriga delar av komplexet som är planerade i dag är: ett monument för de 10 miljoner civila och militärer som dödats i krigshandlingar sedan 1946, ett museum, ett universitet med konferensavdelning samt parker för personliga monument. Mobila enheter och lokala avdelningar är också en nödvändighet för att få kunna nå alla de som av en eller annan anledning inte kan resa till en av de sex kopior av monumentet som är tänkta att byggas på sex olika platser i olika delar i världen.
Projektet stannar för min del inte vid skapandet av utopisk arkitektur, utan ambitionen är också att röra mig in på akademiska och politiska domäner, genom att intervjua personer som arbetar med frågor som är relevanta för arbetet, skriva artiklar, samla in information och ställa ut verket i sammanhang som inte nödvändigtvis är rena konstsammanhang. Kort sagt: att få verket att fungera tillfredsställande både i ett renodlat "politiskt rum" såväl som i konstens sfär. Mitt arbete tar därför ytterligare ett steg i en multidisciplinär riktning, där alla delar av verket är legitima: inte bara den visuella presentationen utan också de texter och dokument som verket genererar. I detta arbete har webbplatsen www.war-memorial.net blivit en viktig virtuell knutpunkt.
I den värld som verket skapar finns visserligen en klar och tydlig bild om en serie funktionaliteter knutna till den fiktiva platsen, men min intention är samtidigt att hålla dörrarna öppna för en långsiktig process som förhoppningsvis kan elevera till ett stadium bortom min konstnärliga kontroll.
Jon Brunberg, Stockholm 2006
The Polynational War Memorial Project drivs med stöd från Konstnärsnämnden och Sveriges Bildkonstnärsfond. Mer information om projektet kan hittas på www.war-memorial.net.
Noter:
[1] Herfried Münkler, The New Wars, Polity Press, 2005
[2] Bethany Lacina and Nils Petter Gleiditsch, Monitoring Trends in Global Conflict: a New Data Set of Battle Deaths, Aug 2004
[3] Mortality in the Democratic Republic of Congo: Results from a Nationwide Survey Conducted September - November 2002. Rapporten kan laddas ned som pdf från http://www.theirc.org/resources/drc_mortality_iii_report.pdf
