Power People

Ett samtal med Annika Drougge och Johan Malmström

Först publicerat som en väggtidning på konstevenemanget "Protest Bar" på Artnode i Stockholm 2001. Texten har redigerats något.

Annika Drougge och Johan Malmström har arbetat sedan 1995 med att skapa olika sociala och interaktiva verk där de griper in i människors vardag på ett radikalt sätt, fjärran från det traditionella konstobjektets domäner. Deras verk handlar ofta om att ta ett samhällsansvar, att lyfta fram ett demokratiskt tänkande och att detronisera makten. Att göra den fattbar och överskådlig. De vänder sig därmed både till de som står lägst i den mänskliga hierarkin till de som har världsmakt. Jag träffar Annika och Johan på SOC [1] i Stockholm, en lokal på Bondegatan i Stockholm som hyser konstnärsgruppen med samma namn, som vi tre är medlemmar av, för att prata om deras verk "People in power" och försöka räta ut en del frågetecken rörande begreppet politisk konst.

JON: I ert verk "People in Power" finns det visserligen poetiska inslag, men jag tycker inte att de är så framträdande. Snarare att finns det en väldigt praktisk sida av verket, i det att ni uppmanar folk att ta kontakt med dem som har makten. Att ni berättar för vem som helst oavsett politisk åskådning var makten finns.

JOHAN: Samtidigt tycker jag att det finns ett slags poesi eller en öppning i det att man mentalt är medskapare i people in power. I det att det är en öppen utsaga.

ANNIKA: Vi skulle inte säga att det är politisk konst, eller gå ut med det i våra presentationer, men det finns absolut både politiska och poetiska inslag i "People in Power".

JOHAN: Det handlar snarare om att vi utforskar samhällsfrågor och att vi är nyfikna på världen omkring oss, men samtidigt är det inte säkert att den överbyggnad som vi skapat finns tillgänglig, som när vi lämnade ut våra T-shirts okommenterade i affärer. Då är det en helt öppen utsaga, köparen konfronteras bara med en adress och är inte säker på vad det är för sorts adress.

ANNIKA: Vi köpte T-shirts i fem butiker och tryckte adresser på dem men behöll prismärkningen så att vi kunde hänga tillbaks dem med en adress på. Så vi smög in dem igen i konsumtionsomloppet mitt i julruschen.

JOHAN: Jag tyckte det fanns något kittlande i att inte veta vilken mottagaren skulle bli. Vi visste att någon skulle få konfronteras med verket. Antingen en butiksansvarig eller en kund som måste ta ställning till vad de ser.

JON: Hur började ni arbeta med People in Power?

ANNIKA: Det startade med att vi ville kartlägga alla statsöverhuvuden för att själva få en bild över makten, eller över en symbolisk makt, för en del statsöverhuvuden har ju ingen makt alls, så det börjar ju gunga redan där egentligen. Vi planerade andra verk som handlade om att vi skulle ha mentala möten med alla statsöverhuvuden och där tror jag tankarna började om möjligheten att få en personlig relation till statscheferna. Det här mentala mötet med dem innebar att de skulle monteras ned från sin position.

JOHAN: Vi var i två dagar på Utrikespolitiska Institutet och sammanställde en lista, för vi kunde inte hitta en lista på adresser som var heltäckande för alla länder i hela världen. Det var en rätt häftig upplevelse faktiskt.

ANNIKA: Vi fick slå i två olika böcker för att hitta de adresser vi behövde. Något som var roligt var att under varje statsöverhuvud så fanns det en liten rubrik med fritidsintressen. Mitt uppe i det politiskt högtravande så stod det till exempel; fotboll, trädgårdsskötsel, golf etc. Det gjorde att de blev lite mer personliga.

JOHAN: Titeln "People in Power" handlar ju inte nödvändigtvis om de personer som representeras på tröjorna,

ANNIKA: Att vara en människa med makt handlar mycket om attityd. Om jag anser att jag kan skriva till en statschef eller uttrycka min åsikt när jag vill och att ingen person är för hög eller för låg för att kontakta då har man ett slags makt. Då är man people in power.

ANNIKA: Sen fick vi en inblick i hur makten förändras hela tiden. Vi var tvungna att uppdatera adresslistan hela tiden eftersom vi skulle visa verket på olika ställen och vi var tvungna ha en färsk lista varje gång, och vi blev väldigt observanta på alla val som försiggår hela tiden, vem som tog makten och hur det gick till. Vi fick en liten politisk skolning på köpet.

JOHAN: Jag trodde ju när vi hade gjort den här listan, att vi hade gjort ett tungt dokument, men det ändrades ju hela tiden och det krävdes ett heltidsprojekt för att uppdatera det.

JON: Varför valde ni att trycka adresserna på t-shirts?

ANNIKA: Det finns en funktionell grund som är ganska oproblematisk. Texten sitter nära hjärtat, man kunde genom t-shirten välja att prata om en diktator eller ett okänt land, och den blev som ett slags marknadsföring och fungerade som en annonspelare, en annonsyta.

JOHAN: Man skulle kunna skicka sig själv. I och med adressen på bröstet är man adresserad till någon.

ANNIKA: Jag tror att vi förhöll oss till konstvärlden på så sätt att vi hade en väldigt billig produkt eftersom vi sålde t-shirtarna för samma pris som en t-shirt kostar i butiken, ca 130 kr. Vi ville att det skulle vara lättillgängligt och möjligt för alla att köpa, och vi ställde oss därmed emot högt värderade konstobjekt.

JOHAN: Vi hängde alla t-shirts, ungefär tvåhundra, på en rund klädställning som vi åkte runt med på några marknader, framför allt i Malmö, men vi lyckades inte sälja en enda. Däremot blev det jäkligt mycket diskussion runt verket.

ANNIKA: På loppmarknaden sålde vi tröjorna för 50 kr styck, men det tyckte folk var alldeles för dyrt, och de gick mest och bläddrade bland tröjorna. Det här verket har haft så många olika förgreningar, men det slutade med att vi lämnade i väg alla t-shirts till UFF-insamlingar och Stadsmissionen, för att de ytterligare skulle spridas över världen via hjälporganisationer. Och utanför vår kontroll.

JOHAN: Jag kan verkligen uppskatta det, därför att det innebär att verket finns kvar i huvudet på mig fortfarande. Finns det någon därute som bär på verket fortfarande och får jag någon gång se det igen? Det där öppna förhållningssättet, när man släpper kontrollen, skapar någon slags energi hos en själv.

JOHAN: Vi kompletterade tröjorna med flygblad. Vi hade tryckt upp en rejäl packe av de här adresserna som vi sen delade ut som flygblad i Bukarest. Det skapade en märklig diskussion där på gatorna. Dels spreds de här adresserna helt okommenterat ut i hela tunnelbanenätet i Bukarest. De människor som fick dem var väldigt ovana vid flygblad och många tog det på ett väldigt allvar. Det var väldigt krävande att de verkligen förhöll sig till dem. De tog det inte som en ploj utan frågade sig; vad kan jag göra med det här och på vilket sätt kan jag använda informationen? Kan jag skriva till drottningen av England och fråga henne om min dotter kan få åka dit och plugga? Det blev en öppen diskussion som vi inte riktigt kunde täcka in.

JON: De såg er som officiella personer?

JOHAN: Det blev lite så som jag hade velat, att de såg informationen som en möjlighet skriva till någon, och inte på samma sätt som människor här i Sverige som kan koda det som konst ganska snabbt. "Här är en adress. Kan jag skriva? Vart? Varför?" Det var spännande men också ansvarsfullt.

ANNIKA: Det blev aldrig någonsin en diskussion kring om det var konst eller inte, utan det fungerade som en diskussion om politik, demokrati eller makten över sitt eget liv.

JON: Ni gav sedan ut en en adressbok.

ANNIKA: Ja, till Index Edition. Vi köpte vanliga adressböcker, alldeles normala, som vi skrev in ungefär tio adresser i. Mitt ibland kompisar och andra adresser hade man också access till ett antal statschefer som en liten påminnelse om den stora världen. Vi sålde dem till samma pris som i butiken. Index valde att visa den på mässan det året.

JON: Hur har det här verket påverkat ert fortsatta arbete?

ANNIKA: Vi exponerade det i så många olika sammanhang. Genom etablerade institutioner, på avgångsutställningar. Vi var med på loppmarknader, vi gick ut i affärer och planterade vårt verk olagligt. Vi prövade många sätt att distribuera verket på. Vi exponerade verket på offentliga platser. På något sätt lade det grunden till att vi ville jobba väldigt öppet.

JOHAN: Det var ju den tredje grejen som vi gjorde tillsammans och det var det första verket som gjorde att vi började att blicka utåt mer än tidigare. Det processinriktade som vi arbetade med i de tidigare verken växte ut och fick mycket mer spelrum.

ANNIKA: Det faktum att vi annekterade alla världens statsöverhuvuden har ju också följt med i vårt arbete, som i till exempel "Utopist-VM"[2] som i och för sig inte är vårt verk, men som är sprunget ur samma förhållningssätt. Vi drar oss inte för att jobba med de sammanhang som är intressanta, inget är för litet eller för stort. Vi markerar att vi jobbar globalt men jobbar väldigt lokalt också.

JOHAN: Ja extremt lokalt. Det var ju bara vi som höll på med ett experiment oss emellan. Det var väldigt häftigt.

DEN POLITISKA KONSTEN

Jag frågar dem om de betraktar "People in Power" som ett politiskt verk, ivrig att få till stånd ytterligare en diskussionsvända om politisk konst men de betonar hela tiden att deras verk innehåller en mer öppen sida.

JOHAN: Jag vet inte vad jag säga om det här med det politiska för jag upplever inte att det finns något entydigt budskap i "People in Power".

ANNIKA: Vi berör ju politiska spörsmål; ämnen som makt, moral och media. Jag har lite svårt att bemöta din fråga om vi anser att vårt verk är politiskt eller inte. Det finns politiska inslag i det vi gör men det finns där som ett naturligt inslag, för att vi på olika sätt är intresserade av politik i ett offentligt samtal om samhällsbygget. Den enklaste tolkningen är väl att det är ett politiskt verk, folk har associerat till Amnesty till exempel, när det gäller adresslistor. Och till alla de försök som görs för att nå makten, som t.ex. e-mailaktioner som riktar meddelanden till olika maktinstitutioner.

JOHAN: Det politiska är på något sätt en följd av att man finns i verkligheten med det man gör. Att man är intresserad av processer. Och det relationella[3] genererar ett politiskt tänkande i sig. Vi har inte haft något mål att först och främst göra politisk konst.

JON: I en konstkontext tycker jag verkligen att "People in Power" är ett väldigt direkt politiskt verk medan man i en politisk kontext säkert uppfattar det som en poetisk handling.

ANNIKA: Dessutom så fungerar verket på olika sätt i olika miljöer. När vi delade ut flygblad i Bukarests tunnelbana så tänkte jag på att den gesten här i Sverige och i väst oftast betyder "McDonald's-reklam" eller "köp någonting", men i Rumänien, där man har haft ett slutet samhälle med kontrollerad information, blev den gesten politisk.
Man kan väl säga att om jag som konstnär är intresserad av att producera konst som bygger på mitt intresse för att delta i samhället, så kanske jag redan där blir politisk? Jag uppfattar det som att den övriga konstkontexten kanske håller sig i en mer sluten värld. Bara att ha ambitionen att göra konst utanför konstkontexten, eller i dialog med konstkontexten, men inte just i deras rum, bara i det finns det en politisk laddning.

JON: Begreppet att delta i samhället blir lite abstrakt för mig. Det innebär ju inte nödvändigtvis en politisk aktivitet, utan en massa olika typer av aktiviteter. Och man deltar ju i samhället om man håller på med konst.

JOHAN: Jag tror att det har funnits ett samhällsengagemang hos konstnärer sedan långt tillbaka i tiden. Jag personligen vill försöka att skapa mening i att vara konstnär. Att utifrån där jag står försöka hitta ett sätt att kommunicera både med världen och konsten som blir meningsfull för mig. Jag tycker att det har varit underbart bra att kunna gestalta det, att hitta en plats där man känner att det här ger nåt, samtidigt som man har en fot kvar i en konstvärld. Det är ett svar på vad jag tror att konsten bör vara; närvarande i samhället. Annars blir den bara en estetisk klyscha och det är jag helt främmande inför.

DEMOKRATI: "KÄNDA FRÅN RADIO"

ANNIKA: Jag skulle bara vilja säga att när det gäller "Kända från radio", apropå politik, som i sig inte var ett politiskt verk, så fanns det tydliga politiska uttryck. Vi höll bland annat politiska brandtal. Vi var med i "Klarspråk" med två uttalanden, ett om skattepolitiken och ett kritiskt inlägg om media där vi verkligen gjorde politiska statements inom ramen för verket.

JOHAN: "Kända från radio" hänger ihop väldigt mycket med "People in Power" när det gäller frågor om demokrati och deltagande i samhället. Vi skrev mail-inlägg till hur många program som helst. Vi bestämde att vi skulle vara seriösa, och på vilken nivå vi än lade oss skulle vi vara förankrade i oss själva. Vi försökte förhålla oss till såväl "Ketchup" som "Trädgårdsdax".

ANNIKA: I dag läste jag ett brev som vi skickade till "Fråga doktorn". "Hej, vi heter Annika Drougge och Johan Malmström. Vi är två konstnärer i 35-års åldern och anser oss vara vid god hälsa men vi vet ju att kroppen slits i alla fall och nu undrar vi; hur vet man om man är frisk? Hur vet man om man är sjuk och vad är definitionen på frisk och sjuk? Vi frågade också ett djurprogram; "Vad finns det för oupptäckta djur?", bara för att visa på människans behov av att kartlägga allting. Men det var alltid seriöst och vi försökte alltid hitta ingångar, politiska också.

JOHAN: Samtidigt var det ju så att vi gick in i en situation när vi hade ålagt oss att förhålla oss till radiomediet under hela utställningsperioden utan att veta vad det skulle innebära. Vi försatte oss i en situation som vi genomlevde och det var en stor del av verket. Vi var tvungna att konfronteras med att vi måste delta och då fick vi kravet på oss att ha åsikter. Man kan inte vara passiv i en demokrati för då faller den.

ANNIKA: Vad skulle hända om alla verkligen deltog i det i stort sett enda interaktiva mediet i Sverige, radion? Vad skulle hända om alla hade åsikter och deltog i alla program och var med och utformade dem?

JON: Jag läste någonstans för länge sedan att 80 % av Sveriges befolkning aldrig har kontaktat en myndighet. Jag tyckte det var högst anmärkningsvärt och trodde inte på det då, och tror fortfarande inte på det. Det är ju intressant att tänka sig vad som skulle hända om alla utnyttjade de möjligheter som finns i demokratin och alla fick tillgång till att utnyttja dem. Skulle demokratin
braka samman av det?

ANNIKA: Det skulle säkert komma andra krav på den

JON: Det finns ju flera försök med kommuner som vill prova direktdemokrati via Internet där alla faktiskt kan vara med och fatta beslut. Det är som om vi återvände till det grundläggande demokratibegreppet, fast utan representerad makt.

ANNIKA: Vårt projekt hävdar ju där att alla de här möjligheterna egentligen alltid har funnits, men vad är det som gör att jag, eller andra människor, inte inte använder de kanalerna fullt ut? Det handlar snarare om en slags mental skolning som måste till, en attitydförändring. Vårt verk bygger på att man måste ta saken i egna händer.

JOHAN: Engagemang och motrörelser kommer ofta när saker förändras. Om allt hade varit oförändrat i samhället hade inte folk sett strukturerna. När det sker reagerar folk på nedskärningar och inskränkningar i friheten

ANNIKA: Samtidigt borde samhället bygga på ett naturligt engagemang från människorna för att eliminera sådana kraftiga kantringar genom att man hade mer nära till beslutsprocessen. När det tas beslut i kommuner upptäckter folk det ofta först efteråt och då skall de ut och protestera i stället för att de kunde ha engagerat sig i kommunalpolitiken redan från början.

JOHAN: Man kan väl uppfatta folkhemmet som en utopi som blev förverkligad och när den blivit det så måste den falla. Det är strävandet mot själva samhällsbygget som är drivkraften. Men det är ju inte heller så enkelt. Just det här exemplet är ju en svensk fråga och i andra delar av världen har man ju inte haft samma utveckling. Olof Palmes Sverige var ett homogent samhälle som upplevdes som väldigt tryggt. Det var en förebild för hela världen med en väldigt medveten bistånds- och inrikespolitik som Palme representerade, och som ändå svarade upp mot de strävanden som skett ända sen industrialiseringens början. Och sedan blev det en kris och jag tror att den håller på fortfarande.

TEORI OCH PRAKTIK

Vårt samtal börjar nu kretsa kring hur den postmoderna teoribildningen påverkat den politiskt/socialt engagerade konsten och uppdelningen mellan teoretiker och praktiker (läs: kritiker och konstnärer) som var en del av åttiotalets konst.

JOHAN: Den här uppdelningen mellan teori och praktik tycker jag är så enerverande och improduktiv. Teoretikerna blir ju helt verkningslösa. De kan alltid analysera, men som praktiker. Vårt projekt handlar om en sammansmältning av teori och praktik. Det finns egentligen ingen motsättning. Att leva som man lär är ju ett dilemma om man har en teoretisk övertygelse. Vad skall man göra av den?

ANNIKA: Jag vet i och för sig inte vad du menar med teoretiker. Vi har ju inte producerat någon teori. Jag skulle inte vilja identifiera mig med en teoretiker utan då tycker jag att det finns andra konstnärer som är bättre på att fördjupa sig i teori och producera texter.

JOHAN: Det är väl snarare så att det är ett genomlevande av något som kan uppfattas som teoretiskt, att man fokuserar på delaktighet eller makt eller moral och går in och lever i det. Som mötet med Kant, mötet med den hårdkokta moralfilosofin och oss, det var ju där spänningen låg. Det förpliktigar ju inte till att läsa något av Kant. När man gör något, det är då det syns och det är då det blir lärorikt. Jag tyckte det blev ett för stor glapp mellan den postmoderna teoribildningen och vad man skulle göra det blev tillslut bara en rundgång av resonemang i alla fall för mig, någon gång på nittiotalet.

Det postmoderna handlade ju om distansering, att man tittar på saker utifrån och plockar isär fenomen, vilket konstnärerna också gjorde med en väldigt tydlig distans till verken. Vi gör precis tvärtom, till exempel i vårt intresse för "Fourier och attraktionskraften", genom att ligga nära någonting, vilket är ett mer sensuellt förhållande till omvärlden där man bjuder på sig själv och offrar någonting. Inte genom ett betraktande på distans, utan genom att man lever igenom någonting. I stället för dekonstruktion ett försök att konstruera någonting.

ANNIKA: Vi har monterat ner mycket av vårt eget konstbegrepp, och hamnar ibland i en fil där konstpubliken inte riktigt nappar. På ett plan kanske vi försöker att bryta med vissa föreställningar inom konsten, en viss estetik, hur den skall exponeras och vilka som behöver betrakta den för att det skall räknas som konst. Så vi brottas antropologiskt med vår egen konstnärsroll men producerar den konst vi är intresserade av.

JON: Men även om man inte pratar om ert förhållande till konstvärlden, så räknar ni ju er som konstnärer och era arbeten som konstnärliga. Ser ni på era arbeten som konstnärliga? Jag uppfattar inte att det finns en konflikt där.

ANNIKA: Vi har haft en massa diskussioner om hur man kan förhålla sig till konstkontexten och i våra verk finns en problematisering i vårt sätt att se på konstnärsrollen, men jag har inget problem med att säga att vi är konstnärer. Konstbegreppet är väl föränderligt och vi upplever att vi vill vara med och verka för en utveckling av det.

JOHAN: Vi gick ju i nästan i exil i början av vårt samarbete, plomberade oss och sa att "det här skall inte bli konst". Vi hittade en frizon och då lämnar man delvis konsten därhän.

DEN GODA KONSTNÄREN

ANNIKA: Vi har också fått frågan om huruvida vi är goda konstnärer. Sist vi hade en föreläsning för Konstfacks master-grupp kom en kille fram och frågade om vi såg oss själva som goda konstnärer och om vi eftersträvade att vara det.

JON: Jag funderade mycket över det där förut och kom fram till att samhället alltid anser att konsten står på det godas sida. Konstnärer startar aldrig krig och dödar väldigt sällan någon i sitt konstnärskap.

JOHAN: Konstnären har ju varit kopplad till makten genom alla århundraden med några undantag, som när det gäller idén om geniet som i stället för att utplåna någon annan utplånar sig själv.

ANNIKA: Det skrivs och sägs hela tiden både i media och av konstnärer själva att konstnärer vill förändra världen och förbättra den. Bara häromdagen läste jag någon som uttalade sig om det.

JOHAN: Vi deltar i en diskussion om vad samhället skall vara även om det är i det lilla, och det samtalet är något gott i sig, något positivt. Sedan om man gör ett jävligt provokativt statement så är kanske det ändå en god handling. En konstnär som Bjarne Melgaard[4] skapar ändå en diskussion om vad vi vill värna om i samhället, snarare än de som erhåller statligt stöd för sin verksamhet. Vi kan ta SOC som exempel; vi är inte rena utan en del av en kulturpolitisk apparat. Jag tycker att det är svårt att veta vad som är bäst. Om man skall vara en outsider eller inte

JON: När vi pratar om Bjarne Melgaard. Det är nästan så att man som konstnär kan göra i princip vad som helst. Bara därför att man erbjuder ett annat perspektiv eller står för kreativitet, så står man ändå för någonting gott, något icke-destruktivt.

JOHAN: Jag upplever att hans verk sätter i gång värderingar och reflektioner hos folk.

JON: Handlar det inte om att en konstnär aldrig kan få så mycket makt eller ta sig så mycket makt att han/hon kan hamna i den situationen att hon/han kan bli betraktad som ond? Även om man jobbar med makten och är anställd av kyrkan, Medici-familjen eller Svenska staten? Eller Idi Amin?

ANNIKA: Eftersom konstnären inte kan ha makt kan hon inte heller vara ond? Konstnären håller ju inte ytterst i yxan i alla fall. I vårt arbete till exempel finns det ju goda egenskaper, som intresset för demokrati, som ger uppslag till att förverkliga något gott, men vägen dit har ifrågasatts ibland. Bara vårt sätt att arbeta, att vi går ut till folk som inte är förberedda att bli tillfrågade, att vissa får en lapp i brevlådan med okänd avsändare, att de kan oroa sig för att det kommer information till dem som de inte kan tolka, det blir ett orosmoment i sig i en osäker tid. Bara genom att gå förbi rådande strukturer skapar man oro hos människor.

JOHAN: Jag tror att de konstnärer som var knutna till kommunismen ändå var uppfyllda av ett slags samhällsvision, och de trodde att det här är det goda, det här är det rätta, det här är det bästa en konstnär kan göra i dag. Även de konstnärer som verkade i tredje riket var uppfyllda av en vision som de trodde på. Sen tycker vi något annat nu. Om man inte tror på en övergripande allmakt som sätter normen så blir det svårt att bedöma värderingarna för det går ju konjunkturer i dem med.

JON: Jag skulle vilja återvända till det här med konstnärens förhållande till makten i dag. Om konstnären alltid verkar utan makt, men med maktens beskydd, vilka är då samtidens ideologier som konstnärer stöttar med sitt konstnärskap? Det var till exempel tydligt på 50-talet att Clement Greenberg och de konstnärer som han stöttade var en del av en politisk strategi med målet att boosta den amerikanska konsten och exportera den till ett krigshärjat Europa och följden blev bland annat att konstens nya huvudstad blev New York. Jag frågar mig om det finns en maktstruktur som man stöttar i dag utan att ens vara medveten om det? Idén om den oberoende intellektuelle, är inte det något som är tätt sammankopplat med ett nyliberalt tänkande?

JOHAN: Ibland vill man ju se konstnärsrollen och alla dessa nyutbildade konstnärer som sprutas ut i samhället som en slags subversiv kraft. Alla konstnärer som inte lyckas bli stjärnor och hamnar mellan strukturerna men som ändå finns där, och glider omkring, skulle kunna bilda en kritiskt tänkande kraft och på det sättet skulle en ökad kritik av samhället uppstå. Så kan det se ut när man tänker positivt. När man tänker negativt så är det ju så att staten, som stöttar alla dessa konstnärer, därmed sanktionerar ett okritiskt tänkande. Och staten gör detta med öppna ögon och de vet vad de gör. De vill ha det så.

ANNIKA: Men det är frågan om det är konstnären i sig själv som är ett politiskt orosmoment eller om det är det konstnären gör. Jag upplevde till exempel. inte under min utbildning på Konstfack att man ville att konstnären skulle ha ett större samhällsengagemang eller leda en diskussion om hur vi skall bygga ett bättre samhälle med vår specifika kunskap om hur man tolkar och gestaltar. Jag upplevde inte att det fördes några såna diskussioner på Konstfack alls. Den här uppkopplingen mot det som fanns utanför existerade inte utan det handlade om referenser till andra konstnärer och egna personliga uttryck och det fanns inga inslag alls av några politiska diskussioner.

Noter

[1] Se www.soc.nu
[2] Ett av de projekt som drevs inom ramen för SOC.Stockholms verksamhet. Se www.utopianwc.com
[3] Se http://en.wikipedia.org/wiki/Relational_Art
[4] Bjarne Melgaard orsakade skandal med sitt verk "All Gym Queens Must Die" när det visade på Moderna Museet år 2000. http://www.snl.no/Bjarne_Melgaard