Skriven som förberedelse inför en presentation på Folke Bernadotteakademin 2010. Redigerad 2015.
0.
Våren 2010 blev jag genom min kollega, konstnären Andrea Hvistendahl, inbjuden att delta i en serie dialogmöten arrangerade av Vox Pacis, Sensus och Folke Bernadotteakademin, vars syfte var att diskutera kulturens roll i konfliktlösnings- och fredsprocesser. Inför det sista mötet, den 4:e maj, ombads jag att göra ett kort anförande med anledning av mitt arbete med The Polynational War Memorial och skrev denna text under mina förberedelser inför presentationen. Den har redigerats något inför publicering och länkar och fotnoter har lagts till.
1.
1994 förklarade den Irländska Republikanska Armén (IRA) en ensidig vapenvila. Detta sågs som startpunkten på en fredsprocess som många hoppades skulle leda till ett slut på den 30-åriga väpnade konflikten mellan lojalister och republikaner på Nordirland som brukar kallas för ”The Troubles”. Tämligen omgående efter denna dramatiska händelse höjdes röster för försoning. Tidningar publicerade listor med namnen på mer än 3000 civila och stridande från båda sidor som dödats i konflikten och det lär till och med ha förekommit förslag redan då på ett gemensamt minnesmärke för att hedra alla de som dödats som följd av konflikten. Det visade sig dock snart att fredsprocessen var bräcklig och när Provisional IRA sprängde en lastbilsbomb i Canary Wharf i London den 9 februari 1996 som dödade två personer och orsakade en massiv förstörelse tycktes den hotad på allvar.
I det läget, under påskhelgen -96, tog den Irländska konststudenten Hilary Gilligan några paket med vita kritor, och en namnlista över alla som dödats i konflikten, och började att skapa ett eget minnesmärke på den shoppinggata som går rakt genom Belfasts ”neutrala” centrum. Ensam, ståendes på knä, skrev hon namn efter namn i en lång slingrande rad direkt på trottoaren med kritorna. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Folk stannade till och började leta efter namnen på sina anhöriga, medierna dök upp. Någon enstaka förbipasserande försökte att mucka gräl men ingen försökte på allvar att gå in och stoppa hennes aktion. Under hela helgen, i fyra dagar, pågick det mödosamma arbetet från morgon till kväll. Ett par dagar senare var det tillfälliga minnesmärket bortspolat av regn och nednött av skor (1).
2.
Jag hörde först talas om Hilarys aktion sju år senare när jag letade efter exempel på en typ av minnesmärken som jag kallar för ”bilaterala”, eftersom de inkluderar stupade på båda sidor i en konflikt på lika villkor. Anledningen till efterforskningarna var att jag själv planerade att göra ett förslag till ett multilateralt minnesmärke som var tänkt att operera på en global nivå genom att inkludera namnen på alla som dött i krig sedan 1945.
Jag sökte speciellt efter exempel på individualiserade minnesmärken där varje person representeras med namn, bild eller annan symbol men hittade inte speciellt många, och de jag fann visade sig vara skapade antingen av konstnärer eller av organisationer från det civila samhället.
Det finns några exempel på officiella, statliga minnesmärken som har ett slags bilateral inriktning i det att de bland annat har ett försonande syfte. Kigali Memorial Center i Rwanda, som invigdes på tioårsdagen av folkmordet 1994, kombinerar minnesmärken och gravplatser med med forskning och utbildning (2). Ett annat exempel är Freedom Park i Pretoria i Sydafrika som är under uppbyggnad, där man har ambitionen att låta minnesmärket fungera som en plats för försoning och dialog mellan olika folkgrupper (3). Det välkända Holocaust-Monumentet i Berlin som invigdes 2005 är ett annat intressant exempel på hur en stat kan skapa ett minnesmärke i försonande syfte (även om det skall tilläggas att initiativet först kom från en privat grupp tyska medborgare ledda av en journalist och en historiker (4)).
3.
Jag vill visa på några exempel från den samtida minnesmärkes-kulturen eftersom jag anser att skapandet av minnesmärken har beröringspunkter med konflikthantering och därför att konstnären och arkitekten traditionellt sett har en central roll i det arbetet. Det är ett känsligt arbete att gestalta minnesmärken eftersom det handlar om symboler som på ett mycket direkt sätt berör människors saknad och sorg, och eftersom det kan engagera starka politiska krafter i de samhällen som är berörda. Konstnären är förstås inte ensam i det arbetet – både beställarnas och brukarnas åsikter kan och bör vara en viktig del av processen – men ett permanent minnesmärke måste i de allra flesta fall i slutänden gestaltas konstnärligt och produceras på ett fackmannamässigt sätt och det kräver konstnärens närvaro genom hela processen.
Däremot är det inte på något sätt självklart vem som är avsändare och mottagare i en process som involverar en beställare, som har en tydlig uppdragsbeskrivning och som riktar sig till specifika brukare, och speciellt när starka känslor är i omlopp som kräver både respektfullhet och lyhördhet. I sådana fall måste konstnären till viss del ge upp den omhuldade idén om konstens autonomi.
Det skall tilläggas att det inte alltid behöver finnas en beställare eller specifikt tilltänkta brukare eller ens en utvald konstnär eller arkitekt för att gestalta ett minnesmärke. Picassos målning Guernica är ett utmärkt exempel på hur ett konstverk kan laddas med så mycket känslor och symbolisk betydelse att det upphöjs till ett slags officiellt minnesmärke för en specifik händelse. Så kallade spontana, temporära, minnesmärken genomförs ofta utan en planerad gestaltning när människor gemensamt vill manifestera sin sorg i det offentliga rummet.
4.
För att beskriva en hur konstnärlig process kan fungera i en situation som handlar om konfliktlösning skulle jag vilja låna begreppet autokatalytisk loop från den mexikanske filosofen Manuel de Landa som använder det för att beskriva vissa typer av produktionsprocesser (5). Detta cykliska händelseförlopp drivs framåt av ett ständigt in- och utflöde av idéer och material mellan de som är involverade, där vissa händelser och företeelser triggar igång ytterligare en vända i loopen som för arbetet vidare.
I fallet med permanenta minnesmärken har konstnären eller arkitekten, som jag nämnde tidigare, en naturlig plats i denna loop. Konstverket är en förutsättning för att arbetet skall vara meningsfullt. Det är däremot inte givet när det gäller en situation som handlar om konflikthantering. Frågan är om det kan finnas egenskaper hos konsten som kan fungera som katalysatorer eller triggers i en autokatalytisk loop som handlar om att hantera eller lösa konflikter.
Vilka egenskaper skulle det i så fall kunna röra sig om? Själv skulle jag själv vilja framhålla förstärkning och perspektivförskjutning som värdefulla egenskaper som kan bidra till att en situation framstår i en ny dager. För mig framstår Hilary Gilligans performativa konstverk från 1996 som ett utmärkt exempel på en perspektivförskjutning – dels för att innehåller ett element av gränsöverskridande i det att hon väljer att inkludera alla namn från båda sidor av konflikten, men också eftersom hon med stort mod genomför aktionen på en oväntad plats, på ett oväntat sätt. Hon skapar dessutom en bild av hågkomst och historia som jag tycker är både poetisk och vacker. Det är en provokativ och på samma gång ödmjukt lågmäld gest som jag tror skulle kunna vara verkningsfull i ett sammanhang som handlar om konflikthantering, om den genomfördes vid rätt tillfälle.
Av Jon Brunberg 2010, redigerad 2015
Noter
1) En längre artikel om Hilary Gilligans performance Our Trail of the Troubles
2) Information om Kigali Memorial Center
3) Information om Freedom Park
4) Memorials are After All Only Symbolic Works of Art by Jon Brunberg:
5) A Thousand Years of Nonlinear History, Manuel De Landa, Zone Books 1997. En bra sammanfattning av hur deLanda använder begreppet autokatalytisk loop.